Jan Lindberg: LANDET SOM FÖRSVANN

| 23 juli, 2021

Jag växte upp på 50-talet i ett land som hette Sverige. Förmodligen heter det väl samma idag men där upphör nog de flesta likheterna med det land där jag såg dagens ljus för 66 år sedan.

Det var ett land fyllt av framtidstro och förhoppning om en ljus tillvaro för både befintliga och uppväxande generationer. 

Visst fanns det problem i Sverige även på den tiden men jämfört med dem vi har idag framstår det som en tämligen problemfri tillvaro den jag växte upp I. 

Jag hade turen att födas efter krigsåren och fick min uppväxt i det som historien sannolikt kommer att minnas som den goda tiden i modern svensk historia. Åren innan det började hända saker i vårt land som för all framtid skulle förändra det.

Det har för övrigt alltid hänt saker i Sverige men oftast har dessa händelser fört oss framåt och gett en positiv utveckling, en förbättring för landet och dess invånare. 

Jag kan inte se hur de senaste 20-30 årens utveckling ska kunna leda till något positivt. Men rätta mig gärna om jag har fel.

När jag var ung fascinerades jag ofta av tidigare släktingar som lämnat Sverige för att ta sig till det stora landet i väster för att skaffa sig en ny framtid.

Jag försökte sätta mig in i vad som fick dem att bryta upp från landet de fötts i och som de älskade. Hur tänkte dom? Vad fick dem att bestämma sig? 

Som liten grabb hade man oftast svårt att ta till sig den ångest de måste ha känt inför uppbrottet med att lämna allt det invanda och ta steget ut i det okända.

Jag tror ärligt att jag aldrig riktigt förstod. 

Föga kunde jag då ana att jag mer än femtio år senare själv skulle ta steget att lämna landet där jag såg dagens ljus.

Men min hälsa och det politiska klimatet i Sverige och människors ovilja att förändra det som gått fel fick tanken att växa snabbare och starkare. Och samtidigt började jag förstå dem som lämnade för över hundra år sedan. 

Deras val var att lämna eller gå under. Det handlade om överlevnad.

Jag har tagit beslutet att lämna. En tanke som föddes för många år sedan och som fått mogna fram under några vintersäsonger i annat land och sedan kom till beslut. Om jag kommer att trivas och bli lycklig och “hel” i det nya landet har jag ingen som helst koll på men det jag själv vet med säkerhet är att mitt hjärta till slut gått sönder för mitt gamla Sverige och det lilla hopp jag haft under några år har förbytts i mörker och hopplöshet. 

Det kan naturligtvis inte jämföras med de umbäranden som dåtidens dryga miljonen människor hade men på ett mentalt plan är det en nog så drivande anledning till mitt beslut. 

Det finns gränser för hur mycket man orkar med och hur mycket man orkar strida när det tycks som ingen lyssnar. Min egen gräns har passerats. 

Jag har försökt att vara aktiv, engagera mig, att vara med och påverka utifrån mina egna möjligheter. Jag har skrivit i grupper som denna och andra och jag har rest långväga för att vara med på möten och demonstrera. 

Men på demonstrationerna kommer det några hundra, ja ibland nåt tusental av de mest hängivna och man frågar sig, var är alla som tycker som jag? Det räcker inte, det är inte nog, det gör ingen skillnad. Vi är för få.

Ibland har jag fått hundratals “gilla” på mina inlägg i PS facebookgrupp och jag älskar er för det. Det är min drivkraft. Men återigen, det räcker inte, det behövs mer. Mycket mer! 

Jag har också försökt “väcka” vänner och bekanta vilket snarare lett till att jag förlorat flera av dem. Jag sa vad jag tyckte och när man gör det bemöts man av tystnad och blickar som vänds bort. Man blev obekväm. 

Sen jag började intressera och engagera mig för en förändring och förbättring av samhället har det snarare blivit sämre än bättre och i mina mörkaste stunder undrar jag ibland vad det överhuvudtaget är för mening med mitt engagemang.

Sverige har under hela min uppväxt varit ett välfärdsland som präglats av trygghet, framtidstro och vetskapen om att mina barn och familj kunde leva bra i det land våra fäder byggt åt oss. Ett land där man kunde bli gammal och åldras i trygghet.

Men så är det inte längre. Tryggheten och framtidstron har bytts ut mot något helt annat. En känsla av otrygghet har lagt sig över och tär på mitt sinne och framtidstron är sedan några år som bortblåst. Landet jag växte upp i finns inte längre.

Både politiker, journalister och det sk etablissemanget i Sverige har sedan länge skygglappar och undviker oftast att ens kommentera förfallet vi befinner oss i, vilket i sin tur gör att 100000-tals oengagerade och politiskt ointresserade människor inte tycks ha en aning om vad som faktiskt händer och sker i vår omvärld. Eller också har man helt enkelt gett upp.

 Man har tappat framtidstron. Det är ingen idé att engagera sig för det finns ändå ingen som lyssnar tänker dom. Jag kan på ett sätt förstå dem.

Hur var det ens möjligt att ett så fantastiskt land med så många goda människor kunde begå detta kollektiva självmord? För självmord eller självdestruktion är precis vad det är och handlar om.

Frågan är självklart befogad då vi själva i vårt trygga Sverige med öppna ögon och utan motstånd låter vänsterkrafterna fösa oss in i ett scenario som mycket väl kan leda oss till en katastrof långt bortom vår fattningsförmåga. 

Förr längesen ledde man I delar av vårt land de gamla till en ättestupa för att avsluta sina dagar. Idag behöver ingen längre leda oss. Vi går självmant ut mot ättestupan där ingen återvändo längre finns. 

Men, tänker ni, om vi röstar på högeralliansen 2022 så blir allt bra? Dom löser problemet och ställer allt till rätta igen. Allt blir som vanligt, som det alltid har varit. Firma Kristersson och Åkesson krossar kriminaliteten och utvisar några hundratusen invandrare som ställer till problem. 

Njae, jag tror inte det. Det gör knappast ni heller.

Jag ifrågasatte i ett tidigare inlägg om man ska fortsätta kämpa mot en överväldigande majoritet av befolkningen som verkar nöjda med den rådande situationen eller om man ska smita ut bakvägen med svansen mellan benen och börja om nån annanstans?  

Nu lutar det åt det sistnämnda. Jag ger upp, jag orkar inte, jag är trött. Om det gör mig till en dålig människa så må det vara hänt. Jag orkar inte längre sitta och titta på hur förfallet fortsätter.

Den “humanitära stormakten” kommer nämligen även fortsättningsvis att ta emot hundratusentals unga och friska människor från tredje världen, framförallt män, som ska försörjas med skattemedel samtidigt som deras kultur på sikt utplånar vår egen. 

För mig är det hälsan och tryggheten som har påverkat mitt beslut om att börja om nån annanstans. Hade jag varit ung hade jag förmodligen tänkt annorlunda.

I mina tankar är det de unga och friska männen från tredje världen som påverkar mitt beslut mest. De står för en förkrossande majoritet av våldsbrott  och liknande kriminalitet där privatpersoner utsätts eller drabbas i någon form. Alltså människor som du och jag. 

Det spelar ingen roll att BRÅ och Morgan Johansson säger annat. Vi som lever i verkligheten vet och det är vi som tar smällen när det händer. Och det händer, hela tiden. Inte bara i storstäderna utan snart sagt överallt. 

Ingen går säker. Ung eller gammal, kvinnor och barn, alla kan bli offer. När som helst och var som helst. Du kommer inte undan. Och det blir hela tiden värre, det eskalerar i allt snabbare takt. 

Det har den senaste tidens händelser visat med all tydlighet. Det går inte längre att stoppa. Du kommer inte undan. 

Den pågående islamiseringen av samhället och anpassningen till det sättet att leva är en annan orsak. Bara tanken på Sverige som ett framtida kalifat ger mig rysningar. Något som dock inte verkar påverka väljarkåren i stort då man i val efter val röstar fram de partier som bäddar för vår undergång. Se dig bara omkring, läs en tidning eller lyssna på nyheterna. Detta är bara början. 

Utvecklingen i samhället eskalerar och går nu i en hisnande fart. 2022 ställer partiet Nyans, med muslimska förtecken, upp i valet och ni kan föreställa er deras maktfaktor om alla muslimer röstar på dem. 

Med uppkomsten av politisk islam i Sverige är vi inne på en mycket farlig väg. När förortsgängen börjar organisera sig och får en mer politisk-religiös profil är vi illa ute. 

De senaste årens utveckling i Sverige med eskalerande våld och skjutningar vittnar redan om att vi är i ett tillstånd av lågintensivt krig och händelser som den med den skjutne polismannen  sätter nytt fokus på tillståndet i landet.

Det är när motsättningarna inte längre kan lösas med ord som risken för en upptrappning ökar och då kan katastrofen vara riktigt nära. 

Jag har länge hoppats på en förändring, att få se ljuset i tunneln. Ett tecken på att vi är på rätt väg, att vi kan vända utvecklingen. Att vi kan få tillbaka åtminstone en del av vårt gamla fungerande samhälle och vår tidigare välfärd. Ett samhälle där vi vågar leva utan rädsla och otrygghet. 

Men så vaknar jag ur drömmen och inser att det är kört. Det kommer inte att hända. Det är för sent.

Det här landet är förlorat och det krävs något liknande ett mirakel för att ändra på det. Det spelar ingen roll om Kristersson blir statsminister och Åkesson får hur mycket han vill att säga till om. 

Svensken förmår inte ändra på det. Därtill är han för lat och undfallande. Någon annan får ta itu med det tänker han, jag har inte tid eller ork. Någon annan får demonstrera, någon annan får stå på torget.

Inte heller invandrare själva engagerar sig nämnvärt när deras egna tidigare landsmän förstör både deras egna, våra och andras förutsättningar för att kunna leva i det här landet. Att människor som tidigare var deras bödlar nu kommer till det nya landet verkar inte ge upphov till några större protester.

Men kämpa då Janne! Du kan väl inte bara ge upp? Ska du smita undan med svansen mellan benen? Stanna och slåss! 2022 blir det annorlunda! Ja, jag får en hel del kommentarer och några av dem är säkert mer eller.mindre berättigade. 

Men jag har blivit gammal och trött. Riktigt trött! Så nu gör jag som de släktingar jag nämnde tidigare. Jag bryter upp och lämnar. 

Det handlar i mitt fall om överlevnad. Både mentalt och fysiskt.

Jag är så in i helvete trött på att se det här landet gå utför men ännu tröttare på att så få bryr sig så nu får nya krafter ta över. Jag kan inte med hedern i behåll  sitta och kommentera från annat land så jag får försöka hitta ett annat sätt att engagera mig.

Saludos 

Jan Lindberg


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 0735 29 63 35

Skriv “Gåva” som meddelande

Paypal:

  • 43
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

7 tankar på “Jan Lindberg: LANDET SOM FÖRSVANN

  1. Göran

    Ja, vi är några stycken som tänker som du. Som krattat manegen för oss själva genom att köpa real estate i det soliga landet i söder.
    Hur kom dom tillrätta med de problem vi har nu? Dvs hur tacklar man en förmedeltida kultur? Genom förmedeltida metoder naturligtvis. Det har fördelen att man då pratar det kulturspråk som de förmedeltida invandrarna förstår. Efter Alhambras fall 1492 erbjöd man alla kvarvarande morer att stanna kvar. Som andra klassens medborgare förstås, men ändå. Dock fanns ett krav. Man behövde konvertera till kristendomen. Konverteringsritualen, konfirmationen att man bekände sig till den kristna tron, är välkänd in i våra dagar. Man bjöd in morerna till grisfest i dagarna tre. Med mycket vin.

    Svar
    1. Janne

      Intressant Göran. Jag ser att du läst på om morerna och deras tid på iberiska halvön.
      Men hur tänker du omsätta deras öde till att bli en lösning på de problem vi har i Sverige?
      Konfirmation och grisfest funkar knappast på dagens problem I förorterna.

      Svar
      1. Göran

        Jan,

        Du har naturligtvis rätt.
        Bara skojade som ett sätt att hålla den bistra verkligheten borta. Hoppas vi ses i det nya förlovade landet!
        Där jag kan rasta min hund på kvällspromenaden och bara mötas av vänliga människor som önskar en trevlig kväll med ett leende.

        Svar
  2. Anders

    Jag delar många av Jannes synpunkter och har tänkt samma tankar . Och har dessutom samma möjligheter att bosätta mig utomlands . Men jag har kommit till en annan slutsats . Att stanna och försöka påverka i det lilla.
    Tänker på alla som offrat så mycket Katerina J , Johan W, Björn Ranelid , LaMotte , Rebecka U , Tommy Pettersson , hela SD gänget , och många många fler .
    Och att det känns så nära nu . Förändringens vind känns verkligen.
    Goddagspiltarnas dagar är på upphällningen .
    Nu sprattlar sossarna emot och sprider sin skit.
    Men det är de sista ryckningarna inom överskådlig tid .
    Så mitt råd till Janne är , ge det ett år till .
    Så börjar vi marschen mot ett riktigt Sverige.
    Utan sossarnas ordning och reda.

    Svar
    1. Janne

      Anders. Tack för tipset men min anledning till flytt är tyvärr en helt annan, nämligen hälsan. Jag har fått diagnosen Parkinsson och det varmare klimatet ger mig förhoppningsvis några fler år innan det bryter ut på riktigt.

      Svar
      1. Göran

        Janne,
        Då vill jag berätta om en kollega jag hade som levde 37 aktiva år både fysiskt och mentalt innehållsrika efter diagnos. Han var mitt stora föredöme, både jobbmässigt och privat.

        Svar
  3. Sala

    Verkligheten kommer snart att få fler att förstå att nu är det allvar. Sverige tål inte hur mycket kriminalitet som helst.

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.