Dimmor om globala respektive nationella satsningar kostar skattebetalarna stora pengar

| 12 september, 2021

Vänstern och i synnerhet miljörörelsen hyllar en djupt motsägelsefull ideologi, som dessutom är dyr för svenska skattebetalare. Det blir ofta så när politik går före sunt förnuft. Jag tänker nu på vänsterrörelserna satsningar på globalism, något som syns i storskaliga Sida-bidrag till en lång rad bekymmersamma regimer världen runt. Det rör sig om c:a 45 miljarder årligen. Jag är inte kritisk till rimliga krisstöd i sig, men undrar varför svenskar per individ ska betala omkring dubbelt så mycket pengar i bistånd jämfört med fransmän och tyskar. Dessutom rapporteras ständigt hur de svenska gigasatsningarna delvis hamnar i korrupta ledares fickor. 

Samtidigt som denna rundhänta globalism flödar är vänsterns budskap satsningar på lokal produktion och konsumtion. Alltså en form av nationalism (som annars är så förhatlig bland vänsterns folk). Småskalig och jordnära sysselsättning tänks rädda klimatet och Jordens framtid. Kolossala penningsummor lokaliseras till alla möjliga projekt för främjande av lokala verksamheter när det gäller produktion. Framför allt på olika punktinsatser, för att – som man säger – rädda miljön och klimatet. Denna ideologi har gett upphov till en bottenlös kvicksand. Stat och kommun satsar på en mängd olika verksamheter i syfte att främja småskalig produktion och att rädda hotade enskilda arter av djur och växter. Denna nationella rörelse är i allmänhet fientlig mot ekonomisk tillväxt och medför ett hot mot strategisk storskalig svensk produktion vad gäller elkraft, cement samt olja och bensin. 

Den som inte – såsom jag gör – bekymrar sig över dubbla ideologiska budskap borde åtminstone reagera över konflikten mellan politik och ekonomi. Den syns i de gigantiska penningbelopp som övervältras på skattebetalarna, utan att säkra och påtagliga positiva resultat syns i det offentligas insatserna utomlands och inrikes. Kalkyler om ekonomiska överskott saknas nämligen i de verksamheter där stat och kommun pumpar in pengar. Särskilt irriterande är att den nuvarande regeringen låter Mp agera officiant i en storskalig offerrit med miljön och klimatet som evangelium. 

Vi ser alltså hur sosseregeringen av Mp tvingas till en småskalig politik som S-partiet själv ogillar, i egenskap av samordnande kraft för det storskaliga svenska korporativa projektet. Problematiken ställs på sin spets inom vårdsektorn, där den svenska politiska eliten har byggt en organisation med 22 landsting/regioner för en befolkning på bara 10 miljoner. Följden har blivit det som brukar inträffa då ”för många kockar” är i farten. Alltså en vårdstruktur som är tung vad gäller politiker och byråkrater i toppen, men svag i basen beträffande antalet vårdanställda, som ska tillgodose patienternas behov. Jag är övertygad om att en ny begränsad statlig/regional topporganisation inom vården skulle skapa en mer effektiv vårdapparat, baserad på vinstdrivande företag i privat eller offentlig ägo. 

Min poäng är alltså att ideologiska slagträn som satsningar på global respektive nationell lokal verksamhet leder Sverige ut i de politiska dimmornas värld. Det vore klart mer förnuftigt att resonera om hur kvalitet ska vägas mot pris. Det skulle begränsa utrymmet för politiska drömmerier och hota den politiska klassens livsluft. Nationen och dess skattebetalare skulle bli de stora vinnarna. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 070 735 88 00

Skriv “Gåva” som meddelande

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Dimmor om globala respektive nationella satsningar kostar skattebetalarna stora pengar

  1. Göran

    I en privat organisation är konkurrensförmågan och avsättningen av en efterfrågad tjänst eller produkt på en marknad nyckeln till framgång. Och överlevnad.
    I en offentlig organisation är efterföljandet av ett regelverk (regelverk är begränsande) och att inte överskrida budget (budget är också en begränsning) det viktigaste. Vad de gör spelar inte så stor roll för de överlever ändå.
    För att inte bryta regelverket är medarbetaren i den offentliga organisationen väldigt försiktig med vilka uppgifter man utför utför. Ju mindre man gör desto mindre kan gå fel. Likadant med budget. Ju mindre organisationen gör desto mindre pengar går det åt och då har man enligt detta synsätt “nått sitt mål” (eg inte överskridit sin begränsning). I värsta fall får man sen slösa bort sina pengar i november/december så att man “gör av med budgeten” och får minst lika mycket nästa år.
    Hur är detta möjligt???
    För att få politiska styrelser klarar av att syna. Det är lekmannastyrelser utan kunskaper i styrning av organisationer.
    Detta isbergs dysfunktionalitet kommer i dagen när t.ex. byggprojekt som Nya Karolinska eller Region Skånes ofullbordade i Helsingborg vädras i media. Eller Västlänken eller Förbifart Stockholm. Sådana projekt är svåra också för privata företag men här i offentligheten ser vi riktiga exempel på vad politikerna egentligen menar när de säger “vi har varit naiva” (som trodde vi kunde styra ett megaprojekt) eller “Vi såg det inte komma” (om de där extra miljarderna mer som projektet kostade jfr den i andra sammanhang heliga budgeten) eller “det hade ingen kunnat förutse” (att vi skulle bli beroende av ett litet extremistparti). Så visst kan politikerna snacka, men that’s it. And that’s sh*t.

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.