Johan Westerholm: Stefan Löfven och historieböckerna

| 14 september, 2021
Stefan Löfven / Remember Re Act. Pressbilder regeringen.se

Det finns inga skäl att misstro i detta fall privatpersonen Stefan Löfvens engagemang mot antisemitism när nu en knapp månad återstår innan Malmö-konferensen mot antisemitism går av stapeln. Där kommer Löfven med marginal befinna sig på rätt sida i framtidens historieböcker. Men vad avser statsministern samt inte minst partiordföranden Stefan Löfven så är det inte uteslutet att historien kommer placera honom någon annan stans. Oavsett vad han själv och kanske partiet i synnerhet kan ha för åsikter om det.

Johan Westerholm

Läs på Ledarsidorna


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, reklamintäkter, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 070 735 88 00

Skriv “Gåva” som meddelande

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  

1 En tanke på “Johan Westerholm: Stefan Löfven och historieböckerna

  1. Stefan

    Kan vi få slut på de här dumheterna om att ”socialdemokraterna var nazister” en gång för alla?
    Dela och spara gärna detta inlägg, som gör SD:arna svarslösa.
    När den fantastiska boken “Utan ånger, SS-veteranen som grundade Sverigedemokraterna” utkom för några år sedan, blev det mer allmänt känt att Sverigedemokraterna hade en nazistisk bakgrund. (Se kapitlet ”Sverigedemokraterna grundades inte alls av nazister”.) Trots idoga försök att förneka detta lyckades inte SD:arna tvätta bort detta ur folks medvetande.
    Ännu värre blev det för dem när Maria Robsahms bok “Sverigedemokraterna och nazismen” kom och spreds i ,massupplagor i flera utgåvor.
    Då dök det plötsligt upp en mängd olika hemsidor, inlägg på sociala medier och youtubeklipp som påstod att ”det hade socialdemokraterna också”. Idag har SD:arna lärt sig denna innantilläxa så väl att det är standard att de upprepar denna lögn så fort deras egen historia kommer på tal.
    Ett exempel i mängden på skräpsidor på internet som torgför denna historierevidering är “Socialdemokraterna & Sanningen”. Där lyfts vissa omsorgsfullt utvalda historiska exempel fram, såsom samarbete med och eftergivenhet gentemot Nazityskland, arbetsläger för kommunister och tvångssteriliseringar i Sverige samt kravet på “J”-stämpel i judars pass under nazitiden.
    Urvalsprincipen är här rent ideologisk och skräddarsydd för ett politiskt budskap. Att den extremhöger som “Socialdemokraterna & Sanningen” vänder sig till, själv hade kämpar i nazismens förintelsekrig när den svenska samlingsregeringen lät tysktågen rulla, eller att den själv står för en betydligt mer restriktiv invandringspolitik än vad “J”-stämpel i judars pass under nazitiden var uttryck för, nämns inte; att folket i denna extremhöger knappast i verkligheten fäller några tårar över att kommunister spärras in i arbetsläger, eller att många av dem själva ger uttryck för en så stark antiziganism att de knappast är kallade att kritisera tvångssteriliseringar – allt sådant lyfts omsorgsfullt bort, och förtar därmed fullkomligt värdet av de oomtvistade historiska fakta som de endast exploaterar.
    Metoden att lyfta sådana historiska händelser som exemplen ovan visar samtidigt som man isolerar dem från andra relevanta perspektiv, är ett bärande element i just den propaganda som denna extremhögers mer eller mindre medvetna läromästare använde: Den nazistiske propagandaministern Joseph Goebbels. Den som kan sin historia om det Tredje riket vet att Goebbels’ tal, filmer och skrifter byggde på just denna metod. Ett paradexempel är filmen Jud Süss från 1941, om den judiske affärsmannen Joseph Süss Oppenheimer som på 1700-talet dömdes till döden och avrättades. De åtalspunkter som ledde till denna dödsdom lyfts fram och isoleras från andra relevanta perspektiv, med ett enda syfte: att underbygga nazisternas famösa påstående att judarna strävade efter att ta över Tyskland.
    Parallellt till detta utnyttjar “Socialdemokraterna & Sanningen” – som kan stå som företrädare för alla dylika högerextremistiska medier – sina noggrant utvalda historiska fakta till att underbygga sin moderna variant av i princip samma budskap: att socialdemokrati går ut på att ”så snabbt som möjligt byta ut den svenska befolkningen och islamisera landet för ett framtida muslimskt övertagande”. Intet nytt under solen, således.
    De högerextremas historiebruk är också pseudo-alternativt, eftersom deras starka angrepp på socialdemokratin inte på något vis utmanar, utan tvärtom gillas av många delar av det i grunden liberala och konservativa etablissemanget. Ett tydligt historiskt exempel är det så kallade “kosackvalet” 1928, då Allmänna valmansförbundet (som senare bytte namn till Moderaterna) och dess närstående Sveriges Nationella Ungdomsförbund på valaffischer antydde att en socialdemokratisk seger i valet kunde leda till att kvinnor såldes som slavar. Texten på en annan valaffisch löd: ”Envar som röstar på Arbetarepartiet, röstar för familjebandens upplösning, barnens förvildning och sedernas förfall”.
    Påståendet från “Socialdemokraterna & Sanningen” att socialdemokraterna har en dold agenda av ett islamistiskt maktövertagande i Sverige, är bara en modern anpassning till Sveriges Nationella Ungdomsförbunds varning för att det på den tiden hade en dold agenda av ett sovjetiskt maktövertagande i Sverige; ”En var som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”, löd budskapet på en valaffisch. Ett historiebruk som istället för att bygga på ny forskning, bara upprepar gammal skåpmat från de konservativa, kan knappast kallas alternativ, åtminstone inte i betydelsen nyskapande.
    Precis som i fallet med SD:s historieskrivning om sig själva, måste man för att tro på deras historieskrivning om socialdemokraterna tro att nazistiska partier ynglar av sig demokratiska folkrörelser på löpande band. För de måste väl i konsekvensen mena att de svenska arbetarna i huvudsak utgjordes av nazister på 1930- och 1940-talen, att fackföreningarna, kooperationsrörelsen för billigare dagligvaror, arbetarrörelsens idrottsrörelser, Unga örnar, Kristna Broderskapsrörelsen och alla sådana folkrörelser var lika nazistiska som den heilande, våldsverkande skinnskallegruppen Bevara Sverige Svenskt, som Sverigedemokraterna hette innan de bytte namn.
    Om vi tittar på de som bekämpade Hitler, finner vi att Winston Churchill uttalade sig grovt rasistiskt om indier, och president Roosevelt vägrade att rädda judar och tillät den antisemitiska franska Vichyregeringen att hålla kvar judarna i koncentrationsläger i Algeriet även sedan detta land erövrats av USA:s armé. Den franske motståndsledaren Charles de Gaulle anklagas för rasistiska åsikter. Den nederländska regeringen tillämpade en rasistisk politik i sina kolonier i Sydostasien. Finland deltog i kriget på Hitlers sida.
    Ja, med logiken hos dem som påstår att de svenska socialdemokraterna ”också var nazister”, så var ju alla nazister. Då levde vi i en fullkomligt nazistisk värld på 1940-talet. Då uppstår ju frågan varför de inte kom bättre överens…
    Litet lustigt är det om man ställer olika uttalanden av SD:arna mot varandra:
    – Vi är inte nazister.
    – Vi är som Per Albin Hansson.
    – Per Albin Hansson var nazist.
    En mycket välkänd SD-politiker i Sölvesborg figurerar på en bild i media med ett porträtt av Per Albin Hansson på sitt skrivbord. Om det vore lite krut i svenska medier så skulle de ställa den logiska frågan till SD:aren: ”Tycker du att de som säger att Per Albin var nazist har fel, eller har du ett porträtt på honom för att bekräfta att du också är nazist?”
    Men låt oss definiera vad nazism respektive socialism (som socialdemokratin grundar sig på och stod för under 1940-talet) egentligen är. Nazism är extremnationalism; socialism avvisar nationalism och står istället för internationalism. Nazism bygger på en hierarkisk tanke om att de starka ska dominera de svaga; socialdemokratin står för jämlikhet. Nazism är fientlig till feminism; socialdemokratin står för jämställdhet mellan könen. Nazism är fientlig till demokrati och yttrandefrihet; socialdemokratin gick i täten för kampen för allmän och lika rösträtt och har alltid värnat om yttrandefrihet. Nazism står för blodiga rasistiska erövringskrig; fredstanken har alltid varit central för socialdemokratin. Nazism står för kolonial utsugning; socialdemokratin har alltid stått för solidaritet med de fattiga och utsugna länderna. Nazism syftar till att med gaskammare systematiskt utrota hela folkslag; socialdemokratin står för lika rättigheter för alla, oavsett etnicitet.
    Ja, även vissa socialdemokratiska politiker hade rasistiska fördomar för 100 år sedan. Men det var inget mot vad borgerligheten ansåg på den tiden. Socialdemokraternas delaktighet i rashygieniska institutet för 100 år sedan är avskyvärt, det kan vi hålla med om, men det överträffades tusen gånger om av vad Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Spanien och Portugal gjorde i sina rasistiska kolonier. Om nu enbart rasistiska fördomar räcker för att definiera vad nazism är, då är varje person som idag har fördomar om romer eller muslimer att definiera som en riktig nazist.
    Den svenska samlingsregeringen under andra världskriget gjorde eftergifter – må vara säkerligen överdrivet stora sådana – för att hålla Nazityskland borta från Sverige. Men om de verkligen varit nazister, eller ens nazisympatiserande, så hade de bjudit in de tyska nazisterna till att stationera trupper i Sverige. Som finnarna gjorde, eller ungrarna eller rumänerna. Var de nazister?

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.