Varför skriver ingen om den politiska klassen?

| 6 december, 2021
Sammanhållning inom klassen – ett tidlöst problem?

Det verkar som en effekt av den trånga åsiktskorridor som härjar i vårt land medför en tystnad om den svenska politiska klassen. Personligen menar jag att det är ett av nationens största demokratiska problem, som vi i och för sig delar med flera andra länder. 

Problemet är att politik blivit ett yrke, dvs i allmänhet en uppgift på livstid, från ungdomsorganisationer till pensionsåldern. Det rör sig alltså om påtagligt långvariga, välbetalda och inte särskilt betungande jobb. Någon annan kompetens än anpasslighet och välsmort munläder behövs inte. Till bilden av eliten hör också familjekopplingar, dvs ingiften och sinekurer åt släkt eller vänner. Dessutom guldkantade pensionsjobb inom internationella organisationer, inte sällan med låg skatt och lyxiga villkor. 

Varför diskuterar inte svenska medier detta problem, Utomlands sker det, åtminstone används begreppen klass och elit flitigt i kritiska sammanhang. Men inte i Sverige. Inte ens universitetens statsvetare gör det i nämnvärd utsträckning, trots att det enligt min mening vore en praktuppgift med massor att data för diskussion och forskning. 

En tänkbar anledning till tystnaden är att många ser elitbildningar inom politiken som något naturligt. Alltså något nödvändigt ont. Ändå är detta inte en bra förklaring. Ty läget är inte lika dystert i alla nationer. I exv Schweiz äger en större rörlighet rum i maktens korridorer och detta genom en planerad växling inom de politiska makthavarnas krets. I denna gamla demokrati har man förstått att politisk jobbrotation är något nödvändigt för att en demokrati ska fungera väl. 

Nej, förklaringen är inte att en politisk klass anses som något naturligt. Tvärtom finns tydliga tecken på att åtminstone socialdemokratin – med sina rötter inom en urvattnad marxism – uppfattar arbetarklassen som en nödvändig bärare av makt. Alltså som något gott! Vi ser ju var dag hur sossarna med näbbar och klor klamrar sig fast vid Regeringens taburetter, trots att man bara har mellan 25-30% av rösterna. Det är uppenbart att partiet inte ser framväxten av klassband som det minsta problem. Tvärtom som ett lämpligt medel att befästa sin makt över nationen. Tyvärr finns en liknande tendens inom Moderaterna, som också är knäpp tysta om detta fundamentala demokratiproblem. För övrigt har Fredrik Reinfeldt nästan kopierat sossarnas betongambition, i och med att han framfört en önskan om att Moderaterna ska bli ”statsbärande”. Jag ryser av att bara höra ordet. 

Men varför är forskare och medier så tysta? Tyvärr måste jag konstatera att de som sysslar med ”political science”, dvs statsvetarna, i alltför stor utsträckning allierat sig med den politiska makten. Några stora forskningspengar finns inte att söka om ämnet är ”den svenska politiska klassen”. Att bara ta orden i sin mun riskerar en ung forskares karriär. Det anses närmast som osmakligt att tala om saken, dvs om att det finns en svensk politisk elit som håller samman och förökar sig själv efter eget gottfinnande. Att SD har svårt att bli rumsrent sammanhänger i huvudsak inte med brunsmetande, utan med en hög mur mot nya politiska klassmedlemmar, som hotar de befintligas intressen. 

Vad gäller merparten svenska medier är läget ungefär detsamma: inget snack om klass eller politiska eliter. Medierna har nämligen nästan alla en partikoppling av något slag, numera mest åt vänsterhållet. Beroendet av offentligt tidningsstöd i olika former verkar i samma riktning. Den svenska tredje statsmakten är alltså på väg att avrusta, trots alla högröstade förklaringar om motsatsen. Detta är ett allvarligt rättsstatlig dilemma. 

Som jag ser saken är det nödvändigt att ständigt peka på detta stora svenska demokratiproblem. En rotation inom politikens jobb måste eftersträvas. Det är inte enkelt men vi måste alla ständigt försöka göra demokratin mer levande. En utveckling från val på parti (som idag) till röst på en enda person till parlamentet är därför exempel på en vettig strategi, påminnande om vad som sker i vårt mer välordnade grannland Finland. Även det schweiziska exemplet med folkomröstningar om lagförslag – efter insamling av visst antal namnunderskrifter – är en lovvärd metod att hålla den politiska klassens i nackskinnet. Men om detta förs inte minsta diskussion i vårt land. Partierna är uppenbarligen nöjda med att vara centra för dirigering av politiska knapptryckare i Riksdagen. Vidare måste framhållas att det är de möjligt att begränsa tidsrymden för ledande politikers mandat, såsom Miljöpartiet gjort i sina stadgar. Det finns alltså plats för många goda tankar och beslut. 

Som sagt, jag inser att Socialdemokratin valt sin väg till klassparti. Och S kommer inte att slägga taget! Men att även frihetens partier – med olika borgerlig framtoning – är tysta om reformer som siktar mot inslag av direkt demokrati är illavarslande. Man tänker på sina klasskamrater! Så länge inget händer – och den politiska klassens mönster växer sig tätare – kommer jag därför att fortsätta min hets mot denna svenska offentliga elit. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 070 735 88 00

Skriv “Gåva” som meddelande

2 tankar på “Varför skriver ingen om den politiska klassen?

  1. Carl den 12

    Det är känsligt🙈🙉🙊

    När man släktforskar, ser vilka som har gift sig, skaffat barn och umgåts socialt med varandra, så ser man en röd tråd flera generationer tillbaka, inom företag, föreningar och även politiskt🎫🎫🎫

    Och som allt annat, så kan det vara mer eller mindre bra och dåligt eller ren katastrof, vilka avsikter man nu har med sitt kontaktnät❓❓❓

    Calle ställer sig frågande, hur det går när människor ifrågasätter om det är rätt person på rätt plats och vad och vem, det är som avgör att vissa kan toka sig och göra bort sig hur mycket som helst och andra inte alls🤔

    Att man inte ifrågasätte det här förr, är en sak.
    Men, i dag så kan vi inte göra om samma misstag, särskilt inte när det gäller viktiga politiska beslut som är avgörande för Sveriges Framtid och Bästa🇸🇪

    Svar
  2. Rikard

    Hej.

    Dessa två är oundvikliga principer:

    1) Inget politiskt/ekonomiskt system minskar frivilligt sin makt.

    2) Alla politiska/ekonomiska system utvecklas progressivt i den riktning dess ideal manifesterade i handling anger.

    (Underklausul/kryphål: den specifika iterationen av ovanstående kommer att vara klädd i en viss kulturell dräkt, men det underliggande mönstret är universellt.)

    Det betyder inte att framtiden är låst, utan att den bara kan inträffa utifrån faktiska materiella förutsättningar. Reinfeldt och Löfven hade inte kunnat utbrista: “Hör nu gott folk, vi har språkat och vi tycker att vi ska gå över till et direktdemokratiskt system baserat på de gamla sockenindelningarna, med tydliga skrank mellan olika beslutsnivåer och med tvingande begränsningar för den politiska makten.” Då vore de inte Reinfeldt och Löfven.

    Givet 1 & 2 måste förändring antingen vara på marginalen inom rådande ordning, eller en kamp på liv och död (både i idévärlden och en verkliga) där seger förlåter allt. Makt skapar rätt, trots allt. Någon annan grund för rätt än viljan och makten finns tyvärr inte. Hade en Vasa haft dagens medel för övervakning och kontroll, hade han använt dem fullt ut. Han har makten, så hans är rätten.

    All politisk opposition som förnekar att makt är rätt, och att den som segrar har rätt är inte mer än en sällskapslek.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.