Franska rivierans tjusning

| 3 januari, 2022

Kustremsan mellan Nice och Marseille är en mångtusenårig vandringsväg. Här har de första européerna sökt sin väg åt  nordväst. Även kelter och romare har slagit sig fram. Och i kölvattnet av Englands industrialisering letade brittiska ädlingar efter ett hälsosamt kustklimat. Senare gillade Winston Churchill att dricka Champagne i Nice och Cannes. Senare invaderar nordbor den azurblå kusten. Och utan jämförelser med namn som nyss nämnts har jag under tjugo års tid haft förmånen att tillbringa många sköna vinter-, vår- och höstveckor här. 

Det som främst lockar är det omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna i norr. Såväl Rhonedalen som Piemonte i Italien plågas nämligen av vindar som blåser genom märg och ben. Men inte Côte d`Azur. Här är det milt på vintrarna och inte alltför varmt på somrarna. En solig dag i januari är det alltså möjligt att äta lunch utomhus.

Man kan därför förstå att 400-talets munkar från Île Saint Honorat funnit trakten behaglig och lämplig för plantering av såväl idéer som sköna frukter. Vi talar förstås om vin, oliver, apelsiner och citroner, odlingar som fortfarande ger trakten sin prägel, låt vara att industrier och glamour trängt sig på. Att det omgivande Provence långt fram i historien kämpat för sin frihet mot kringliggande stormakter märks också på flera vis i språk och kultur. Här finns en färgstark lokal egenhet som är svår att beskriva. 

Mellan de antika grekiska och romerska handelsorterna Nice, Antibes, Fréjus och Marseille låg en rad av fiskebyar. Och en bit upp från kusten försökte byar med hantverkare och bönder värna sin självständighet utifrån muromgärdade kulltoppar. Till bosättningarna förmedlade vandrande härar, handelsmän och munkar intryck från en omvärld som var såväl god som ond. Mycket av denna egenhet och folkliga gemenskap finns ännu kvar – om än hårt trängd av resande, såsom jag och många andra. 

Det rör sig alltså om en färggrann och kryddoftande kultur som har varit densamma länge, liksom lukten av lavendel från ett kuddvar. En vandring i städernas svala gränder för också med sig en fläkt av det förflutna. På sitt sätt en spaning på en tid som flytt. Även en del av den konst som kan beskådas på muséer i Provence skapar en länk till en ursprunglig och primitiv verklighet. Det rör sig om konstnärer som – liksom Picasso, Miro och Matisse – tillsammans återskapat en urgammal bildkonst från Medelhavet. 

Inte bara makthavare som Churchill njöt av livets goda i detta sköna klimat. Såväl Ludvig XIV och Emmanuel Macron har nämligen hyllat traktens stora rödvin, Bandol. Ett fylligt vin med smak av russin, plommon, honung och örter. Druvblandningen – främst Mourvèdre och Grenache – talar för detta. Den ger också för lagring i minst tio år. 

Ett försök att karaktärisera det provencalska köket skapar problem. Enligt min åsikt saknas det kliniska raffinemang man möter i andra delar av Frankrike, och även i norra Italien. Här vid havet rör det sig om ett myller av soliga smaker. Genom tomater och oliver – samt många olika kryddor – ges sardeller, sardiner och lammkött en något lantlig smak från förr. På så vis får även turistens gom en förbindelse med tider som passerat. 

Rivieran är alltså en stark länk mellan dåtid och nutid. Många vill gärna betona det medialt moderna i denna havsmiljö, i stil med filmfestivaler och annat prål. För mig blir däremot den bestående bilden en rapsodi av skeenden i det förflutna. 

Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet

anti-pk-bloggen


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 070 735 88 00

Skriv “Gåva” som meddelande

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.