Den svenska paradoxen: klasspartier som saknar klass

| 12 januari, 2022
”Arbetare på väg hem” – men inte till socialdemokratin. Målning Edvard Munch, Wikimedia.

I Sverige talar sossarna och C-partiet till var sin klass av väljare. Tydligast är det beträffande socialdemokratin, som ständigt i ord vänder sig till ”arbetarklassen”. Under minst lika många decennier gäller samma sak för centern, som egentligen är förlängningen att det gamla bondeståndet och dess efterföljare Bondeförbundet. 

Det paradoxala är att båda partierna idag saknar bastant stöd från arbetare respektive bönder. Det stora flertalet kroppsarbetande inom industrin och lantbruket tror nämligen inte längre på de två partiernas budskap. Den tidigare väljarbasen röstar inte längre på S resp C, utan på partier till höger. Bara 41% av medlemmarna inom LO röstar på S. Idag stöds S i huvudsak av en lång rad pensionärer samt personer som är bidragsberoende (varav många invandrare). Dagens regering sitter således framför allt på mandat av människor som inte jobbar! 

Inte heller C lockar längre till sig lantbrukets folk, utan i stället vänsterliberala kvinnor, i och för sig ofta från glesbygden. Personer med kroppsarbete tenderar alltså att rösta åt höger, dvs på M och SD. Flertalet män röstar högerut, medan kvinnor ofta satsar på vänsterns partier. Att S-partiet med sina omkring 25% av väljarkåren kan bilda regering beror på kvinnors röster och att icke-arbetande röstar på vänstern samt på vänsterliberal politik. 

Trygghetstörstande kvinnor, pensionärer och bidragsberoende invandrare är alltså de väljargrupper som fäller utslaget i svensk politik. Detta syns förstås även i sossarnas val av politik där pengar rullar ur statskassan. Framför allt den stora gruppen invandrare från utanförskapsområden står i fokus för S-partiets omfattande röstköp. Detsamma gäller bidrag till personer med låg pension på grund av att de inte arbetat mot lön. 

S-partiets eviga tal om ”arbetarklassen” är således främst en täckmantel för en utstuderad politik med röstköp via bidrag. Detta är enligt min mening ett stort demokratiskt hot mot den svenska demokratin. Det är på sikt problematiskt att hårt beskatta ett mindretal av befolkningen för att sossarna med statsmedel ska tillåtas köpa makten över nationen. 

Intressant nog har C utvecklats till en rörelse som styrs av en elit från lantbruket. En stor dela av ledningen – med Anne Lööf i spetsen – har sin bas inom jord- och skogsbruket. Bakom vänsterliberala förhängen kan man säga att partiet driver bondepolitik för den egna rörelsens ledare. Det är symptomatiskt att C-ledningen för sitt stöd till Magdalena Andersson som statsminister pekade ut två frågor som främst har ekonomisk betydelse landets bönder: strandskydd (dvs rätt till exploatering av sjönära mark) samt friare skogsavverkning. För C-partiets officiella program gäller dock motsatsen till sossarnas öppna driv för icke arbetande. För C gäller det att dölja att man de facto är ett parti som främst driver böndernas intressen.

Torsten Sandström


Donera till oss – för yttrandefrihet och det fria ordet.

Vi har inte presstöd, låsta artiklar eller dyra prenumerationer.

SWISH: 070 735 88 00

Skriv “Gåva” som meddelande

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.